Jag är övertygad om att det är vår beslutsamhet som gör att vi tar oss vidare, lyckas med det vi företagit oss eller som faktiskt ser till att livet ter sig som vi önskar. Jag älskar beslutsamhet och vad den gör med oss, jag har läst det mesta jag kommit över om just detta så jag känner mig säker i min tro på dess värde och betydelse.
Men det som förbryllar mig och som stundtals gör mig fundersam är varför den kan lysa med sån frånvaro ibland att det nästan blir löjligt. Vad är det som händer i vårt mentala när det inträffar? Jag skulle absolut beskriva mig själv som beslutsam och jag ljuger inte om jag skriver att jag har en väldig arbetspotential och vilja när jag bestämt mig. De flesta som känner mig skulle nog beskriva mig så också, att jag vet vart jag ska och i alla fall anar hur jag ska ta mig dit. Resan startar när beslutet tas.
I detta beslut väcks ofta en nyfikenhet och kanske ett litet pirr inför det som komma skall. Ibland tar vi beslut utan att blinka, det är bara så självklart. Ibland kräver det mer av oss. Det kräver kanske att vi tänker på det, att vi vänder och vrider. Kanske behöver vi göra en plus- och en minuslista för att stärka oss i huruvida vi ska eller inte. Alla sätt till beslutsamhet är bra.
Vad är det då som förbryllar mig med beslutsamheten? Det är hur den kan svika så fullständigt precis när man behöver den som mest. För mig infinner sig detta inte sällan vid fysisk ansträngning. Jag ska ge ett exempel, jag går på spinning. Fast besluten om att det är en bra investering i min hälsa, superpepp innan och faktiskt lite stolt också. Det är ju ändå coolt att välja sin hälsa och känslan efter träning är ljuvlig.
Sen efter ca 5-6 minuter av passet så sviker den mig. Den där beslutsamheten som tog mig dit. Den börjar ifrågasätta om jag verkligen orkar, ska det vara så här jobbigt, nej du kommer nog att få ge dig osv osv. Jag får använda all min energi till att putta min beslutsamhet framför mig och det blir en upplevelse som mest liknar en dragkamp. Mellan mig och vad det nu må vara? Är det lättja som knuffar undan beslutsamheten? Hur kan något som jag var så beslutsam om för några minuter sedan bli en sådan kamp? Det blir för mig en övning i att skapa beslutsamhet i nuet! Att klara det, att genomföra det jag företagit mig.
Jag ska kanske inte ens beskriva vad som händer när jag stärkt i sinnet och med mod i benen ger mig iväg på en löprunda. Nu jäklar ska det njutas av fågelkvitter och grusväg. Här kommer jag! Hurra! 300 meter senare, vid grannens brevlåda ungefär så infinner sig samma sak. Men, ska det vara så här jobbigt? Det är skitlångt till grusvägen ens kommer, det klarar du aldrig. osv osv…. ni fattar.
Som jag grubblat på detta.. jag har googlat och läst ännu mer om beslutsamhet, också ofta kallat GRIT. Alla är rörande överens, du klarar det som du företagit dig om det är viktigt för dig. Viljan är nyckeln tillsammans med ansträngningen. Om du har gjort det verkligt och bestämt dig kring varför det är viktigt och om du har ett mål som du siktar på. Då vinner du. Att du sen har kloka människor runt dig som ger dig feedback som bygger på en tro på just dig och dina förmågor är ytterligare en viktig förutsättning för att skapa beslutsamhet när den saknas.
GRIT kan man skriva mycket om men enkelt är det en förmåga att stå ut och att inte ge upp vid motgångar. Kanske är den viktigaste kunskapen om detta att det är ansträngningen som avgör, inte talangen. Att du anstränger dig kommer leda dit du vill. Ansträngning slår talang.
Hard work beats talent when talent doesn´t work hard står det på en vägg hemma hos oss. Det betyder mycket för mig, det ger hopp. Hårt arbete är inte skadligt men lättja tycks vara bedrägligt.
Kanske är det just svaret jag söker, jag har ingen talang för spinning eller löpning men jag anstränger mig och skapar således beslutsamhet. Beslutsamhet som sedan gör att jag en vacker dag slipper dragkampen. Att jag inte ger upp utan puttar min beslutsamhet framåt kommer leda till att jag snart har den. I mitt grepp, att leda den med mig och inte mot mig. Ta mig tusan, det är i motvind som draken lyfter.
Att anstränga dig är det finaste du kan ge dig själv.
